Fosfor och kväve
Östersjön har sedan 1800-talet förändrats från att vara ett oligotroft (näringsfattigt) hav med klart vatten till att vara en eutrof (näringsrik) vattenmiljö. Kväve och fosfor är de tillväxtbegränsande närsalterna och utgör inte själva någon direkt hot mot havslevande organismer.
Eutrofiering innebär att närsaltkoncentrationerna är för höga i vattnet. Detta orsakar kraftig algtillväxt, vilket får flera negativa effekter på ekosystemet. Exempel är minskat siktdjup, förändringar i fiskbestånd och vegetation, överproduktion av organiskt material, ökad syreförbrukning och syrefattiga bottnar, vilket leder till utslagning av bottenlevande djur.
Kväve och fosfor tillförs Östersjön antingen via vatten eller luft. Den största delen av den externa belastningen tillförs via vatten i avrinningsområdena, längs floder och diken eller direkt från kustnära områden. De viktigaste källorna för vattenburna närsalter är jordbruk, skogsbruk, industrier, hushåll, fiskodling och naturlig avrinning. De luftburna närsalterna kommer med atmosfärisk nedfall på Östersjöns yta och har sitt ursprung innanför och utanför Östersjöns avrinningsområde. Huvudkällor är fartygs- och vägtrafik, jordbruk, pannor och förbränningsanläggningar för energiproduktion.
När väl processerna för eutrofiering har börjat, är de svåra att stoppa. Närsalter som ackumulerats I sediment under många år är svåra att avlägsna och de fortsätter att frigöras för ny tillväxt av alger och växter. Under anoxiska (syrefattiga) förhållanden kan fosfor frigöras från sedimenten, vilket ökar eutrofieringen. Denna process kallas internbelastning och är mycket svårare att åtgärda än externbelastningen från floder, kustområden och luft.
Östersjöns speciella fysikaliska egenskaper gör det till ett av världens största brackvattenhav. Tillrinningsområdet är fyra gånger större än vattenytan och bebos av 85 miljoner människor, vilket gör Östersjön extremt känslig för mänsklig påverkan. Östersjön är förbunden med världshaven genom ett smalt och grunt vattenområde vid Öresund och Bälthavet. På grund av ett begränsat vattenutbyte med Nordsjön stannar närsalterna kvar upp till 30 år i Östersjön. Tillförseln av närsalter påverkar därför Östersjön under lång tid och kräver långvariga restaureringsinsatser.